Vi köpte en bil

I somras köpte vi en ny (begagnad) gemensam bil, då vår förra gick sönder.
Valet var svårt, och vi tog god tid på oss att undersöka den gotländska marknaden för begagnade bilar. Vi bryr oss om miljön, så att köra bil på fossilt bränsle känns värdelöst – men oundvikligt.

Det blev en bensindriven Kia Carens från 2004, nyservad och med ny kamrem som vi köpte från en lokal bilhandlare.
Under sommarens liv i Östergarn så pendlade vi in till Visby en gång i veckan, och gjorde små utflykter till närbygden med vår bil. Det var härligt.
Sedan flyttade vi in till Visby, och därmed minskade vårt behov litet.

Lagom till Amandas 22:a födelsedag gjorde jag i ordning en cykel som min mamma tänkte slänga och gav till Amanda i present.
Det gjorde i sin tur att jag blev våldsamt intresserad av cyklar.
Simultant med detta så hade Amanda börjat plugga hållbar utveckling på Karlstad Universitet, så hemma kring matbordet gick diskussionerna hett till.

”Bilismen är inte hållbar och jag vill helst inte åka bil alls”
”Men vadå, hur skall vi göra då? Barnvagn etc, inköp och att lämna återvinning osv?”

Någonstans här insåg vi att lösningen var uppenbar och fantastiskt graciös i sin enkelhet.
Vi behöver inget alternativt bränsle för våra vardagliga transporter.
Vi behöver bara cykla istället.


Idag cyklar vi helst, och vi förbereder oss inför en eventuell försäljning av vår bil. Tills dess att vi har sålt den kan andra hyra den till självkostnadspris.

Är det något vi behöver hjälp att flytta så finns alltid Svenska Cykeltransporter.
Skall vi ut på landet så kan vi hyra en bil genom Sunfleet, samåka med någon eller ta bussen.
Eller varför inte göra det till en flerdagsutflykt inklusive camping och cykling :) ?

Ibland är inte målet det viktigaste, utan resan och att kunna stå rakryggad inför sina barn och berätta sanningen utan att skämmas i tusen bitar.
****

Det största i livet

Tänker man på i vilken ålder vi biologiskt sett kan bli föräldrar så har inte Kima några superunga päron. Men i förhållande till den rådande normen i Sverige – kanske framför allt i Stockholm – så hamnar vi ändå en bra bit under genomsnittet som fått barn vid 21 resp. 24 års ålder. Även om det självklart är individuellt med många faktorer som spelar in, och fast att det nog finns fördelar med att vara äldre som förälder så måste jag säga hur glad jag är att jag ”redan” har barn. Självklart bygger föräldraskap på att KUNNA få barn, vilket tyvärr inte är alla förunnat. Dessutom är det en fördel om man har någon att bli förälder tillsammans med. Men jag tror utöver dessa saker som kan ta tid, att många lever enligt ett inlärt mönster där barn dyker upp först efter många andra avklarade steg i livet. Och så måste det inte vara. Personligen har jag ingen universitetsexamen och vet inte exakt vad jag kommer att jobba med resten av livet. Och jag upplever inte att det krävs för att kunna skaffa familj.

För mig känns det otroligt bejakande att vara mamma. Det är en ynnest att få känna så starka känslor, och att få vara med om ett livslångt kärleksprojekt. Väldigt många brukar beskriva föräldraskapet som det största i livet. Ändå väntar många tills halva livet passerat! Kanske handlar det för mig allra mest om vetskapen om att livet inte är något vi kan vänta på. Det pågår nu, hela tiden. Ibland blir man tyvärr smärtsamt medveten om att det kan ta slut plötsligt och alldeles för tidigt, vilket vi tragiskt nog precis fått erfara inom familjen. Det kan mitt i alltihop ge en ännu starkare push till oss som är i livet. Att det är nu det händer, det är nu vi har möjlighet att göra dom saker vi drömmer om.

Återigen; visst är det individuellt. Det ena är självklart inte mera rätt än det andra. Men om man går runt och tror att man måste ha fyllt 35 innan man ens tänker tanken, så passar jag på att säga emot. Barn behöver inte innebära en begränsning. Det är ytterligare en faktor att ta hänsyn till, men jag tycker inte i övrigt att det kastar om allt man nånsin känt till. Livet är detsamma, fast bättre och mera känslosamt. Kanske man får för sig att alla äldre människor vet en massa saker om barn som man själv inte har en aning om. Som hur man tar hand om en bebis, till exempel. Men saken är den att man lär sig på vägen. Och att vara relativt ung som förälder ger, i alla fall för mig, massor av styrka till resten av livet. Det gör det nödvändigt och därför enkelt att ta beslut, att ta vara på tiden och att njuta. Ja, tro mig, det är omöjligt att INTE njuta!

Livet som miljonär!

Den här sommaren har vi valt att vara hemma med Kima, utan att ha något jobb att gå till. Vi lägger istället tiden på att förverkliga våra egna projekt i så stor utsträckning som möjligt. Att vara hemma på det här sättet när man har ett litet barn kan vi verkligen rekommendera alla som har möjlighet, och ”möjlighet” är definitivt en definitionsfråga :) ! Vi är inga miljonärer, som en del verkar tro när vi berättar att vi är lediga tillsammans i tre månader. Däremot har vi gjort aktiva val för att kunna vara hemma den här sommaren:

– Vi har inte plockat ut full föräldrapenning utan sparat in på dagarna
– Vi har sparat (och sparar) kontinuerligt pengar från vår inkomst
– Vi utnyttjar vad våra familjer vill bidraga med, ex. bor vi billigt hela sommaren
– Vi väljer generellt låga utgifter genom att ex. handla begagnat och köra på tygblöjor (nu potta) istället för engångsblöjor mm.
– Vi täcker merparten av utgifterna för lägenheten i Stockholm genom att hyra ut den
– Vi koncentrerar inköp och ärenden i Visby till få tillfällen, för att minska på antalet bilresor
– Själva temat för den här sommaren, våra odlingar och hönsen, gör att vi har en del av vår mat gratis

Man skulle lätt kunna beskylla oss för att vara Ove Sundberg-anhängare. Men så är det inte (riktigt)! Vi lägger pengar på god mat, lokalt odlade jordgubbar, lyxfika, rökt fisk (dock inte ål, den borde kanske fridlysas?), presenter, försäkringar och bensin, istället för på alkohol och prylar – eller vad den än nu är som folk gärna köper. Veckotidningar kanske?

Allting handlar om hur vi planerar och ser på våra tillgångar. Att vara hemma med Kima genererar inte en massa pengar, men de projekt vi jobbar med har potential att generera pengar i längden och skulle vara svåra att genomföra om vi samtidigt jobbade. Och som sagt; att få umgås varje dag med dom man älskar, går inte att mäta i pengar!

Relationen till vår mat


I den tidsålder vi lever i just nu är det inte många saker vi producerar själva. Våra barn, på sin höjd. Men det allra mesta vi har omkring oss; i våra kylskåp, handväskor, garderober och skrivbordslådor är ett resultat av en invecklad industri som vi inte har möjlighet att överblicka. Vi har ingen självklar relation till sakerna i våra hem, för vi är inte delaktiga i deras kretslopp.

För mig är det avgörande att få se min plats i ”cirkeln”. Att förstå vad jag gör för skillnad, att kunna motivera min val och reflektera över dom. Och jag är övertygad om att vi alla bryr oss mera om dom saker i vilka vi lagt tid, pengar och kärlek, än dom saker vi knappt känner till. Att odla sin egen mat är ett bra exempel på detta. Det skulle inte kännas värdigt att slänga våra omsorgsfullt framodlade grönsaker i soporna om vi lagt för mycket på tallriken, som jag vet många som gör med sin mat. Varje frö som grott är betydelsefullt, eftersom tillgången för en gångs skull är begränsad.

När jag jobbade som au pair i New York och lagade potatismos åt barnen (11 & 13 år gamla), utbrast dom: ”Mamma, när Amanda lagar potatismos tar hon liksom riktiga potatisar och mosar dom!” Really!? Kan man göra potatismos utan pulver? Har ägg fortfarande något med hönor att göra, trots att den här familjen köpte den färdigknäckta varianten på tetrapack, allt för bekvämlighetens skull? Nu är inte exemplen från min bekantskapskrets i Sverige lika extrema, men ändå, principen kvarstår. Att det är viktigt för mig att kunna relatera till det jag äter. Det kunde inte barnen i New York, sorgligt nog. Men nu vet dom i alla fall att potatismos, tro det eller ej, görs av potatis. Och det är ju alltid en början.

Sommarrevanschen

Förra sommaren låg jag nerbäddad i flera månader för att jag kräktes upp till 15 gånger om dagen. En ljummen juninatt fick jag åka in akut till SÖS och ligga med dropp medan magen konstant vändes ut och in. Hela vägen ut i taxin spydde jag. Det var bara piggelin och nyponsoppa som gick ner den sommaren. Kräkvänligt, så att säga. Mina mer stabila timmar ägnade jag åt att krångla med försäkringskassan för att få igenom min sjukskrivning. Och allt detta på grund av att jag hade Kima i magen! Kräkningarna avtog först framåt hösten, när jag var i femte månaden.

Så i år när Kima är ute tar jag revansch på sommaren. Nu kan jag äta precis vad som helst, och jag ligger inte nerbäddad en sekund mer än nödvändigt. Resten av tiden busar jag med mina älsklingar, och suger i mig av den sprudlande årstiden. Jag har redan gjort egen saft och fått flera myggbett. Och i den ljumma juninatten ligger jag och lyssnar till min bebis andetag. Den här sommaren känns som en bra revansch.

 

Kosta först, smaka sen

För att uppnå komfort, kvalitet och funktion i livet krävs ofta att man lägger in en liten startinsats. En investering. Det kan vara en summa pengar, eller tre miljoner spadtag i landet. Sedan har man sin bostadsrätt, eller sitt blomstrande trädgårdsland, som man kan njuta av och glädjas åt. Hur man än gör brukar det vara lönsamt att låta det vara så; det måste oftast få kosta först för att kunna smaka sen. Vår gamla bil köpte vi exempelvis för 4000 kr, men den gick också sönder desto snabbare och rosslade desto mer på vägen. Den kostade i princip ingenting, men smakade heller inte så mycket. Den här sommaren hoppas vi ska smaka mycket på alla sätt och vis, och därför fick vår nya bil också kosta lite mer.  Andra saker som så att säga har ”kostat” hittills är att vi har varit på resande fot väldigt mycket, släpat på saker, och grovstädat en massa runt gården eftersom ingen bor här permanent. Sakta men säkert kommer den ena belöningen efter den andra. Espressomaskinen var tung att flytta hit. Men kaffet i den Gotländska solen smakar faktiskt också mycket mer än vad det kostade.