Det största i livet

Tänker man på i vilken ålder vi biologiskt sett kan bli föräldrar så har inte Kima några superunga päron. Men i förhållande till den rådande normen i Sverige – kanske framför allt i Stockholm – så hamnar vi ändå en bra bit under genomsnittet som fått barn vid 21 resp. 24 års ålder. Även om det självklart är individuellt med många faktorer som spelar in, och fast att det nog finns fördelar med att vara äldre som förälder så måste jag säga hur glad jag är att jag ”redan” har barn. Självklart bygger föräldraskap på att KUNNA få barn, vilket tyvärr inte är alla förunnat. Dessutom är det en fördel om man har någon att bli förälder tillsammans med. Men jag tror utöver dessa saker som kan ta tid, att många lever enligt ett inlärt mönster där barn dyker upp först efter många andra avklarade steg i livet. Och så måste det inte vara. Personligen har jag ingen universitetsexamen och vet inte exakt vad jag kommer att jobba med resten av livet. Och jag upplever inte att det krävs för att kunna skaffa familj.

För mig känns det otroligt bejakande att vara mamma. Det är en ynnest att få känna så starka känslor, och att få vara med om ett livslångt kärleksprojekt. Väldigt många brukar beskriva föräldraskapet som det största i livet. Ändå väntar många tills halva livet passerat! Kanske handlar det för mig allra mest om vetskapen om att livet inte är något vi kan vänta på. Det pågår nu, hela tiden. Ibland blir man tyvärr smärtsamt medveten om att det kan ta slut plötsligt och alldeles för tidigt, vilket vi tragiskt nog precis fått erfara inom familjen. Det kan mitt i alltihop ge en ännu starkare push till oss som är i livet. Att det är nu det händer, det är nu vi har möjlighet att göra dom saker vi drömmer om.

Återigen; visst är det individuellt. Det ena är självklart inte mera rätt än det andra. Men om man går runt och tror att man måste ha fyllt 35 innan man ens tänker tanken, så passar jag på att säga emot. Barn behöver inte innebära en begränsning. Det är ytterligare en faktor att ta hänsyn till, men jag tycker inte i övrigt att det kastar om allt man nånsin känt till. Livet är detsamma, fast bättre och mera känslosamt. Kanske man får för sig att alla äldre människor vet en massa saker om barn som man själv inte har en aning om. Som hur man tar hand om en bebis, till exempel. Men saken är den att man lär sig på vägen. Och att vara relativt ung som förälder ger, i alla fall för mig, massor av styrka till resten av livet. Det gör det nödvändigt och därför enkelt att ta beslut, att ta vara på tiden och att njuta. Ja, tro mig, det är omöjligt att INTE njuta!

Alla dessa guldåldrar

När Kima var alldeles nyfödd och röd och ångande, låg jag med henne i famnen på Södra BB och önskade att hon aldrig skulle bli större. Finns det något mer underbart än en helt nybakad bebis?

Men så blev hon någon vecka och var inte riktigt lika skör, hon log mot oss och vi hade lärt känna varandra, och då insåg jag att nu, nu är hon i en magisk fas.

Fast sen, någon månad framåt, kom en tid då vi kunde börja leka med varandra, då kommunikationen verkligen fungerade och hon började bli medveten om sin omvärld. Och jag ville spara henne just sådan.

Och så nu runt halvåret, då jag njuter ÄNNU mer än någonsin av Kima och hur vuxen hon känns mitt i sitt bebisjag. Påväg att börja snacka, äter mat och går på pottan, lyssnar på saga på kvällen och kramas tillbaka på ett hjärtknipande sätt som överträffar alla tidigare guldåldrar.

På Facebook ser jag en bild på min bekantas tvååring och förstår direkt att det måste vara det allra härligaste. Det finns liksom ingen hejd på de ljuvliga faserna i ett barns utveckling.

Herregud, vad det är lyxigt att vara förälder!

Relationen till vår mat


I den tidsålder vi lever i just nu är det inte många saker vi producerar själva. Våra barn, på sin höjd. Men det allra mesta vi har omkring oss; i våra kylskåp, handväskor, garderober och skrivbordslådor är ett resultat av en invecklad industri som vi inte har möjlighet att överblicka. Vi har ingen självklar relation till sakerna i våra hem, för vi är inte delaktiga i deras kretslopp.

För mig är det avgörande att få se min plats i ”cirkeln”. Att förstå vad jag gör för skillnad, att kunna motivera min val och reflektera över dom. Och jag är övertygad om att vi alla bryr oss mera om dom saker i vilka vi lagt tid, pengar och kärlek, än dom saker vi knappt känner till. Att odla sin egen mat är ett bra exempel på detta. Det skulle inte kännas värdigt att slänga våra omsorgsfullt framodlade grönsaker i soporna om vi lagt för mycket på tallriken, som jag vet många som gör med sin mat. Varje frö som grott är betydelsefullt, eftersom tillgången för en gångs skull är begränsad.

När jag jobbade som au pair i New York och lagade potatismos åt barnen (11 & 13 år gamla), utbrast dom: ”Mamma, när Amanda lagar potatismos tar hon liksom riktiga potatisar och mosar dom!” Really!? Kan man göra potatismos utan pulver? Har ägg fortfarande något med hönor att göra, trots att den här familjen köpte den färdigknäckta varianten på tetrapack, allt för bekvämlighetens skull? Nu är inte exemplen från min bekantskapskrets i Sverige lika extrema, men ändå, principen kvarstår. Att det är viktigt för mig att kunna relatera till det jag äter. Det kunde inte barnen i New York, sorgligt nog. Men nu vet dom i alla fall att potatismos, tro det eller ej, görs av potatis. Och det är ju alltid en början.

Jordgubbstjuven

Idag hade jag räknat med att vår första jordgubbe skulle vara färdig. Jag har gått och spanat varje dag och sett hur den mognat, lite tidigare än dom andra. Som jag längtat, jag har som ni ser till och med fotat den. Tur det, för nu är den BORTA! När jag gick ut i landet idag, var den bara försvunnen. Sjukt snopet! Stölden ser proffsig ut, inget spill är lämnat, och jag misstänkte därför en mänsklig insats. Men ingen på gården vill kännas vid vad som hänt i jordgubbslandet, och jag får acceptera förklaringen att fåglarna varit framme. Nu har jag lagt växtväv över resten av gubbarna, så imorgon är det jordgubbstjuven som får bli snopen. Hämnden är ljuv…

Sommarrevanschen

Förra sommaren låg jag nerbäddad i flera månader för att jag kräktes upp till 15 gånger om dagen. En ljummen juninatt fick jag åka in akut till SÖS och ligga med dropp medan magen konstant vändes ut och in. Hela vägen ut i taxin spydde jag. Det var bara piggelin och nyponsoppa som gick ner den sommaren. Kräkvänligt, så att säga. Mina mer stabila timmar ägnade jag åt att krångla med försäkringskassan för att få igenom min sjukskrivning. Och allt detta på grund av att jag hade Kima i magen! Kräkningarna avtog först framåt hösten, när jag var i femte månaden.

Så i år när Kima är ute tar jag revansch på sommaren. Nu kan jag äta precis vad som helst, och jag ligger inte nerbäddad en sekund mer än nödvändigt. Resten av tiden busar jag med mina älsklingar, och suger i mig av den sprudlande årstiden. Jag har redan gjort egen saft och fått flera myggbett. Och i den ljumma juninatten ligger jag och lyssnar till min bebis andetag. Den här sommaren känns som en bra revansch.

 

Kosta först, smaka sen

För att uppnå komfort, kvalitet och funktion i livet krävs ofta att man lägger in en liten startinsats. En investering. Det kan vara en summa pengar, eller tre miljoner spadtag i landet. Sedan har man sin bostadsrätt, eller sitt blomstrande trädgårdsland, som man kan njuta av och glädjas åt. Hur man än gör brukar det vara lönsamt att låta det vara så; det måste oftast få kosta först för att kunna smaka sen. Vår gamla bil köpte vi exempelvis för 4000 kr, men den gick också sönder desto snabbare och rosslade desto mer på vägen. Den kostade i princip ingenting, men smakade heller inte så mycket. Den här sommaren hoppas vi ska smaka mycket på alla sätt och vis, och därför fick vår nya bil också kosta lite mer.  Andra saker som så att säga har ”kostat” hittills är att vi har varit på resande fot väldigt mycket, släpat på saker, och grovstädat en massa runt gården eftersom ingen bor här permanent. Sakta men säkert kommer den ena belöningen efter den andra. Espressomaskinen var tung att flytta hit. Men kaffet i den Gotländska solen smakar faktiskt också mycket mer än vad det kostade.