Relationen till vår mat


I den tidsålder vi lever i just nu är det inte många saker vi producerar själva. Våra barn, på sin höjd. Men det allra mesta vi har omkring oss; i våra kylskåp, handväskor, garderober och skrivbordslådor är ett resultat av en invecklad industri som vi inte har möjlighet att överblicka. Vi har ingen självklar relation till sakerna i våra hem, för vi är inte delaktiga i deras kretslopp.

För mig är det avgörande att få se min plats i ”cirkeln”. Att förstå vad jag gör för skillnad, att kunna motivera min val och reflektera över dom. Och jag är övertygad om att vi alla bryr oss mera om dom saker i vilka vi lagt tid, pengar och kärlek, än dom saker vi knappt känner till. Att odla sin egen mat är ett bra exempel på detta. Det skulle inte kännas värdigt att slänga våra omsorgsfullt framodlade grönsaker i soporna om vi lagt för mycket på tallriken, som jag vet många som gör med sin mat. Varje frö som grott är betydelsefullt, eftersom tillgången för en gångs skull är begränsad.

När jag jobbade som au pair i New York och lagade potatismos åt barnen (11 & 13 år gamla), utbrast dom: ”Mamma, när Amanda lagar potatismos tar hon liksom riktiga potatisar och mosar dom!” Really!? Kan man göra potatismos utan pulver? Har ägg fortfarande något med hönor att göra, trots att den här familjen köpte den färdigknäckta varianten på tetrapack, allt för bekvämlighetens skull? Nu är inte exemplen från min bekantskapskrets i Sverige lika extrema, men ändå, principen kvarstår. Att det är viktigt för mig att kunna relatera till det jag äter. Det kunde inte barnen i New York, sorgligt nog. Men nu vet dom i alla fall att potatismos, tro det eller ej, görs av potatis. Och det är ju alltid en början.

Kommentera