Livet som miljonär!

Den här sommaren har vi valt att vara hemma med Kima, utan att ha något jobb att gå till. Vi lägger istället tiden på att förverkliga våra egna projekt i så stor utsträckning som möjligt. Att vara hemma på det här sättet när man har ett litet barn kan vi verkligen rekommendera alla som har möjlighet, och ”möjlighet” är definitivt en definitionsfråga :) ! Vi är inga miljonärer, som en del verkar tro när vi berättar att vi är lediga tillsammans i tre månader. Däremot har vi gjort aktiva val för att kunna vara hemma den här sommaren:

– Vi har inte plockat ut full föräldrapenning utan sparat in på dagarna
– Vi har sparat (och sparar) kontinuerligt pengar från vår inkomst
– Vi utnyttjar vad våra familjer vill bidraga med, ex. bor vi billigt hela sommaren
– Vi väljer generellt låga utgifter genom att ex. handla begagnat och köra på tygblöjor (nu potta) istället för engångsblöjor mm.
– Vi täcker merparten av utgifterna för lägenheten i Stockholm genom att hyra ut den
– Vi koncentrerar inköp och ärenden i Visby till få tillfällen, för att minska på antalet bilresor
– Själva temat för den här sommaren, våra odlingar och hönsen, gör att vi har en del av vår mat gratis

Man skulle lätt kunna beskylla oss för att vara Ove Sundberg-anhängare. Men så är det inte (riktigt)! Vi lägger pengar på god mat, lokalt odlade jordgubbar, lyxfika, rökt fisk (dock inte ål, den borde kanske fridlysas?), presenter, försäkringar och bensin, istället för på alkohol och prylar – eller vad den än nu är som folk gärna köper. Veckotidningar kanske?

Allting handlar om hur vi planerar och ser på våra tillgångar. Att vara hemma med Kima genererar inte en massa pengar, men de projekt vi jobbar med har potential att generera pengar i längden och skulle vara svåra att genomföra om vi samtidigt jobbade. Och som sagt; att få umgås varje dag med dom man älskar, går inte att mäta i pengar!

Alla dessa guldåldrar

När Kima var alldeles nyfödd och röd och ångande, låg jag med henne i famnen på Södra BB och önskade att hon aldrig skulle bli större. Finns det något mer underbart än en helt nybakad bebis?

Men så blev hon någon vecka och var inte riktigt lika skör, hon log mot oss och vi hade lärt känna varandra, och då insåg jag att nu, nu är hon i en magisk fas.

Fast sen, någon månad framåt, kom en tid då vi kunde börja leka med varandra, då kommunikationen verkligen fungerade och hon började bli medveten om sin omvärld. Och jag ville spara henne just sådan.

Och så nu runt halvåret, då jag njuter ÄNNU mer än någonsin av Kima och hur vuxen hon känns mitt i sitt bebisjag. Påväg att börja snacka, äter mat och går på pottan, lyssnar på saga på kvällen och kramas tillbaka på ett hjärtknipande sätt som överträffar alla tidigare guldåldrar.

På Facebook ser jag en bild på min bekantas tvååring och förstår direkt att det måste vara det allra härligaste. Det finns liksom ingen hejd på de ljuvliga faserna i ett barns utveckling.

Herregud, vad det är lyxigt att vara förälder!

Relationen till vår mat


I den tidsålder vi lever i just nu är det inte många saker vi producerar själva. Våra barn, på sin höjd. Men det allra mesta vi har omkring oss; i våra kylskåp, handväskor, garderober och skrivbordslådor är ett resultat av en invecklad industri som vi inte har möjlighet att överblicka. Vi har ingen självklar relation till sakerna i våra hem, för vi är inte delaktiga i deras kretslopp.

För mig är det avgörande att få se min plats i ”cirkeln”. Att förstå vad jag gör för skillnad, att kunna motivera min val och reflektera över dom. Och jag är övertygad om att vi alla bryr oss mera om dom saker i vilka vi lagt tid, pengar och kärlek, än dom saker vi knappt känner till. Att odla sin egen mat är ett bra exempel på detta. Det skulle inte kännas värdigt att slänga våra omsorgsfullt framodlade grönsaker i soporna om vi lagt för mycket på tallriken, som jag vet många som gör med sin mat. Varje frö som grott är betydelsefullt, eftersom tillgången för en gångs skull är begränsad.

När jag jobbade som au pair i New York och lagade potatismos åt barnen (11 & 13 år gamla), utbrast dom: ”Mamma, när Amanda lagar potatismos tar hon liksom riktiga potatisar och mosar dom!” Really!? Kan man göra potatismos utan pulver? Har ägg fortfarande något med hönor att göra, trots att den här familjen köpte den färdigknäckta varianten på tetrapack, allt för bekvämlighetens skull? Nu är inte exemplen från min bekantskapskrets i Sverige lika extrema, men ändå, principen kvarstår. Att det är viktigt för mig att kunna relatera till det jag äter. Det kunde inte barnen i New York, sorgligt nog. Men nu vet dom i alla fall att potatismos, tro det eller ej, görs av potatis. Och det är ju alltid en början.