Alla dessa guldåldrar

När Kima var alldeles nyfödd och röd och ångande, låg jag med henne i famnen på Södra BB och önskade att hon aldrig skulle bli större. Finns det något mer underbart än en helt nybakad bebis?

Men så blev hon någon vecka och var inte riktigt lika skör, hon log mot oss och vi hade lärt känna varandra, och då insåg jag att nu, nu är hon i en magisk fas.

Fast sen, någon månad framåt, kom en tid då vi kunde börja leka med varandra, då kommunikationen verkligen fungerade och hon började bli medveten om sin omvärld. Och jag ville spara henne just sådan.

Och så nu runt halvåret, då jag njuter ÄNNU mer än någonsin av Kima och hur vuxen hon känns mitt i sitt bebisjag. Påväg att börja snacka, äter mat och går på pottan, lyssnar på saga på kvällen och kramas tillbaka på ett hjärtknipande sätt som överträffar alla tidigare guldåldrar.

På Facebook ser jag en bild på min bekantas tvååring och förstår direkt att det måste vara det allra härligaste. Det finns liksom ingen hejd på de ljuvliga faserna i ett barns utveckling.

Herregud, vad det är lyxigt att vara förälder!

Kommentera