Tänker man på i vilken ålder vi biologiskt sett kan bli föräldrar så har inte Kima några superunga päron. Men i förhållande till den rådande normen i Sverige – kanske framför allt i Stockholm – så hamnar vi ändå en bra bit under genomsnittet som fått barn vid 21 resp. 24 års ålder. Även om det självklart är individuellt med många faktorer som spelar in, och fast att det nog finns fördelar med att vara äldre som förälder så måste jag säga hur glad jag är att jag ”redan” har barn. Självklart bygger föräldraskap på att KUNNA få barn, vilket tyvärr inte är alla förunnat. Dessutom är det en fördel om man har någon att bli förälder tillsammans med. Men jag tror utöver dessa saker som kan ta tid, att många lever enligt ett inlärt mönster där barn dyker upp först efter många andra avklarade steg i livet. Och så måste det inte vara. Personligen har jag ingen universitetsexamen och vet inte exakt vad jag kommer att jobba med resten av livet. Och jag upplever inte att det krävs för att kunna skaffa familj.

För mig känns det otroligt bejakande att vara mamma. Det är en ynnest att få känna så starka känslor, och att få vara med om ett livslångt kärleksprojekt. Väldigt många brukar beskriva föräldraskapet som det största i livet. Ändå väntar många tills halva livet passerat! Kanske handlar det för mig allra mest om vetskapen om att livet inte är något vi kan vänta på. Det pågår nu, hela tiden. Ibland blir man tyvärr smärtsamt medveten om att det kan ta slut plötsligt och alldeles för tidigt, vilket vi tragiskt nog precis fått erfara inom familjen. Det kan mitt i alltihop ge en ännu starkare push till oss som är i livet. Att det är nu det händer, det är nu vi har möjlighet att göra dom saker vi drömmer om.

Återigen; visst är det individuellt. Det ena är självklart inte mera rätt än det andra. Men om man går runt och tror att man måste ha fyllt 35 innan man ens tänker tanken, så passar jag på att säga emot. Barn behöver inte innebära en begränsning. Det är ytterligare en faktor att ta hänsyn till, men jag tycker inte i övrigt att det kastar om allt man nånsin känt till. Livet är detsamma, fast bättre och mera känslosamt. Kanske man får för sig att alla äldre människor vet en massa saker om barn som man själv inte har en aning om. Som hur man tar hand om en bebis, till exempel. Men saken är den att man lär sig på vägen. Och att vara relativt ung som förälder ger, i alla fall för mig, massor av styrka till resten av livet. Det gör det nödvändigt och därför enkelt att ta beslut, att ta vara på tiden och att njuta. Ja, tro mig, det är omöjligt att INTE njuta!